Samma nätter väntar alla
Det är svårt att veta var jag ska börja eller sluta det här inlägget för det är så mycket inom mig som bubblar och babblar och bränner - slåss om uppmärksamheten. Men jag gör ett försök.
De senaste veckorna har jag nog mest flängt omkring, skrattat, gråtit, skrikit - men mest njutit av världen och sommaren! Jag har nog aldrig känt mig så levande mitt i allt det där flängandet, resandet och sökandet.
Hela livet består av resor gissar jag. Hela livet är en resa.
För två veckor sen reste en mycket vacker vän till mig hem till Lindesberg igen.
Någon dag senare begav jag mig på grillkväll och tältning i Furuögrundsskogarna med två otroliga människor.
Dagen efter åkte jag till byske för en fin kväll med goa människor vid krokiga tallen.
På onsdagen packade jag och D våra väskor och tältade utanför det fina Bure med Ida och Aron och det var mer än härligt med hällorna - vattnet - sällskapet.
I onsdags reste två fantastiska brudar till Turkiet för en vecka i solen och jag hoppas de skapar massor av vackra minnen.
I torsdags tog ett helt liv av resande slut för min fantastiskt fina farmor.
Efter flera år av smärta orkade du inte kämpa längre och din kropp släppte taget.
Det var så otroligt smärtsamt att se livet rinna ur dig och jag saknar dig så enormt mycket -
men när allt var över och jag smekte din kind för sista gången förstod jag att det bara var skalet
som lämnats för att dö, det som verkligen är du är redan framme på en vackrare plats.
Du var och är underbar, vila i frid farmor!<3
Därefter följde en helg med trästocks som var otroligt omvälvande med fina återseenden, skratt, bra stämning, kärlek och grym musik men med en känsla av dysterhet, saknad och frustration i bakgrunden av mitt sinne. Det var förvirrande och härligt och hemskt när alla de där motstridiga intrycken och känslorna och tankarna möttes samtidigt i min kropp och mixades ihop till en galen gegga av liv.
Bättre än så kan jag inte förklara det, vad jag ens vill förklara.
Sällan är jag sentimental men just såna här nätter då mörkret börjar återvända och dimman står tjock utanför är det svårt att låta bli.
De senaste veckorna har jag nog mest flängt omkring, skrattat, gråtit, skrikit - men mest njutit av världen och sommaren! Jag har nog aldrig känt mig så levande mitt i allt det där flängandet, resandet och sökandet.
Hela livet består av resor gissar jag. Hela livet är en resa.
För två veckor sen reste en mycket vacker vän till mig hem till Lindesberg igen.
Någon dag senare begav jag mig på grillkväll och tältning i Furuögrundsskogarna med två otroliga människor.
Dagen efter åkte jag till byske för en fin kväll med goa människor vid krokiga tallen.
På onsdagen packade jag och D våra väskor och tältade utanför det fina Bure med Ida och Aron och det var mer än härligt med hällorna - vattnet - sällskapet.
I onsdags reste två fantastiska brudar till Turkiet för en vecka i solen och jag hoppas de skapar massor av vackra minnen.
I torsdags tog ett helt liv av resande slut för min fantastiskt fina farmor.
Efter flera år av smärta orkade du inte kämpa längre och din kropp släppte taget.
Det var så otroligt smärtsamt att se livet rinna ur dig och jag saknar dig så enormt mycket -
men när allt var över och jag smekte din kind för sista gången förstod jag att det bara var skalet
som lämnats för att dö, det som verkligen är du är redan framme på en vackrare plats.
Du var och är underbar, vila i frid farmor!<3
Därefter följde en helg med trästocks som var otroligt omvälvande med fina återseenden, skratt, bra stämning, kärlek och grym musik men med en känsla av dysterhet, saknad och frustration i bakgrunden av mitt sinne. Det var förvirrande och härligt och hemskt när alla de där motstridiga intrycken och känslorna och tankarna möttes samtidigt i min kropp och mixades ihop till en galen gegga av liv.
Bättre än så kan jag inte förklara det, vad jag ens vill förklara.
Sällan är jag sentimental men just såna här nätter då mörkret börjar återvända och dimman står tjock utanför är det svårt att låta bli.
Kommentarer
Trackback
